För sju år sedan hade jag min första lektion i inslagsproduktion på universitetet. Jag hade filmat ett uselt personporträtt på en klasskompis som nu skulle visas för hela klassen. Efteråt var min lärare väldigt kritisk: ljudet var både tråkigt och dåligt.

– Ni måste komma ihåg att tv är 50 procent visuellt och 50 procent audio, sa han och blängde på mig. Ingen vill se filmer utan ljud.

Så är det inte längre. I dag förväntas nämligen de flesta produktionerna jag jobbar med fungera utan ljud när de publiceras på sociala kanaler. En majoritet av tittarna vill helt enkelt att filmerna ska vara ljudlösa. Som stumfilmerna från början av 1900-talet ungefär, fast utan den tidens pianoackompanjemang.

Som filmmakare av den gamla skolan, om man nu kan vara det vid 26 års ålder, tar det emot att ge upp ljudet. Men när statistiken nu visar att människor inte längre tycker att ljudet är nödvändigt så har jag inget annat val än att anpassa mig till verkligheten. Jag måste helt enkelt tänka om, vilket kanske är lite frustrerande men framför allt kul.

Det hela började när Facebook införde sin så kallade autoplay-funktion, som utgår från att användarna vill se filmer med ljudet avstängt. En nymodighet som inom loppet av några få år har kommit att förändra vårt sätt att se på film.

Som producent har jag alltid använt ljud för att skapa känslor och stämningar i mina filmer. Nu måste jag i stället använda mig av visuella effekter och design för att uppnå samma resultat. Det är också där som min stora utmaning ligger i dag, att kunna förmedla känslor och berättelser utan ett av filmens mest dramaturgiskt effektiva hjälpmedel, det vill säga ljudet.

Ett sätt att hantera utmaningen är att redan på idéstadiet skapa ett format med syfte att vara ljudlöst, gärna ett format som är unikt för de sociala kanalerna. Dessvärre väljer många fortfarande att göra precis tvärtom. De spelar in en film på ett traditionellt sätt för att först i efterhand lägga på texter så att filmen passar på Facebook. Inte sällan med en intetsägande slutprodukt som resultat, som inte fungerar i någon av de sociala kanalerna.

En annan trend är att allt fler väljer att göra två versioner av en och samma film. En kortare version för de sociala kanalerna och en längre version för webbplatser, till exempel. Det här kan vara ett bra arbetssätt under förutsättning att filmerna behandlas som två separata projekt redan från början. Endast ett fåtal av dem som ser den korta versionen kommer nämligen att vilja se även den längre versionen. Det innebär bland annat att den kortare filmen måste klara sig på sina egna meriter.

Mitt enskilt viktigaste tips när det kommer till filmer på sociala kanaler är dock ett helt annat: se till att komma igång! Det är okej att prova sig fram. Varför inte testa ett antal format och olika visuella och grafiska grepp för att sedan utvärdera hur det gick? Det finns mycket att lära av Facebook bara genom att titta på statistiken. När slår tittaren på ljudet? Hur länge fortsätter han eller hon att titta?

Och om det nu kan vara till någon tröst i detta nya ljudlösa filmlandskap så kan du alltid få kontaktuppgifterna till min gamla lärare som vet att sätta värde på filmer med bra ljud.